Fresarna

Julhelgen och nyårsafton har passerat, det är nu 2015, ett nytt år. Vi befinner oss fortfarande i Ecuador men hemlängtan har sedan julafton börjat växa sig starkare.

Efter Puerto Lopez och kusten for vi vidare till Latacunga (en stad några mil norr om Riobamba) där vi spenderade en natt och gjorde en del fönstershopping samt riktig shopping. Resan till Latacunga tog över 12 timmar med två byten på bussen. Avstånden i Ecuador är inte så stora men vägarna är snirkliga samt upp och ner så det går inte att köra som på svenska vägar. 

Dagen efter åkte vi vidare mot Isinlivi som var vårt mål och destination de kommande dagarna. Isinlivi är en by ute på landsbygden vid Quilotoaloopen och i ”närheten” av den välkända lagunen i Quilotoakratern (en sjö i kratern till en utdöd vulkan).

Vi hade snappat upp Isinlivi och vårt hostal Llullu llama av en slump på internet där vi även läst att man kunde göra flertal olika dagsvandringar. Man kunde även göra dagsvandringar från hostal till hostal inom Quilitoaloopen men vi var väldigt nöjda med att spendera fyra nätter på samma hostal och ha det som bas. Dagarna i Isinlive var fulla med avkoppling och vandring i de fantastiska omgivningarna på runt 3000 m höjd i den andiska begskedjan. Vi njöt av den nästintill obefintliga trafiken, friska luften, tystnaden och det lugna atmosfär som rådde. Vi vandrade ungefär fem timmar per dag under två dagar. Första dagen vandrade vi uppåt mot en liten ostfabrik där vi fick privat visning av osttillverkningen. Därefter vandrade vi upp på en höjd med vacker utsikt. Där somnade vi nästan en stund men solen var så intensiv och stark på denna höjd så vi var noga med att inte somna på riktigt. Därefter gick vi tillbaka till ostfabriken och köpte en färsk ost för en dollar som vi sedan smaskade upp på hostalet när vi kom tillbaka.

Den andra dagen vandrade vi neråt i dalen i grönare natur (tänk hobbitarnas hem) och avslutade på en grön platt platå med härlig utsik ner över floden och dalen. Allt med vandringarna var toppen förutom att de längs vandringslederna finns hus och boskap som vaktas av ilskna hundar. Flera gånger blev speciellt Fanny rädd när de skällandes kom emot en. En gång var det fyra hundar som inte ville släppa förbi oss, vi agerade lugnt enligt rekommendationer, backade lite och låtsades pyssla med annat (satte oss ner). Hundarna tröttna efter en stund och gick till sitt hus så vi kunde passera tomten. Den andra gången vi blev ”attackerade” var när vi anlände till platån och två hundar skällde och förföljde oss. De kom riktigt nära och följde oss långt ut på platån. Fanny var riktigt rädd när hon hade stupet på ena sidan och den arga hunden på andra. Vi hade lärt oss att man skulle låtsads slänga sten på hundarna. Fanny hade stenar i handen och provade att vifta med armen som om hon slängde stenen. Hon märkte att den ena hunden blev lite rädd så självförtroende växte. Emil hjälpte till och genom att låtsas slänga stenar och samtidigt röra sig bortåt så försvann tillslut båda hundarna efter att den ena gett upp tidigt och sedan den andra. Det tog dock en stund att återhämta sig efter adrenalinkicken.
Kan tillägga att de ilskna hundarna är väldigt närgångna, de kommer så nära en som 30-40cm ifrån skällandes och som oftast flera stycken. Har hänt att personer blivit bitna och enligt en holländare som drivit ett företag i 20år i Ecuador, där han tar med turister på cykelturer så är vädret och hundarna hans värsta fiender.

Den tredje dagen åkte vi tillsammans med två amerikanska volontärer som jobbade på vårt hostal (Mark och Gesa) samt några andra vandrare i en jeep till Quilotoakratern, två timmars bilfärd på grusvägar längre bort. Emil fick sitta bakpå tillsammans med grabbarna vilket blev ganska dammigt.
Quilotoakratern ligger på 4000 m.ö.h så att vandra ner i kratern gick betydligt fortare än det gjorde uppför. Eftersom chauffören endast kunde vänta 2½ timma hade vi inte tid att gå ned hela vägen till sjön, utan gick halvvägs ner och sedan upp igen. Beräknad tid för att gå ner var ungefär 40minuter medan tiden för att gå upp igen var närmare två till två och en halv timma. Det kanske kan ge en bild av att det inte var det lättaste fysiskt för egentligen någon vi träffade eller oss själva. Quilotoakratern var något av det vackraste vi sett på resan fram tills dess men det blåste otroligt på toppen så man fick hålla i sig.

Hostalet Llullu llama var fint och någorlunda nyrenoverat av den holländska ägaren sedan två år tillbaka. Det hade en nybyggd relaxavdelning med ångbastu, vanlig bastu och en jacuzzi (varav två endast kunde användas samtidigt pga elektriciteten). Vi unnade oss detta och njöt av detta varje kväll innan middagen serverades. Maten och frukosten var fantastiskt god och värdarna, det amerikanska paret fick en att känna sig välkommen. Med en vacker vy ut över landskapet och alla dalar (även det ekologiska utedasset hade stora fönster över anderna så man kunde med förundran sitta på toa länge) och med nya gäster varje kväll så var dessa dagar bland de bästa hittills i Ecuador. Fick även en liten känsla av pilgrimsvandringen vi gick tidigare i höstas då det var nya vandrare varje dag vilket för oss var positivt och vi fick ta del av deras resor genom Sydamerika.

Enligt beskrivningen var det lätt att ta sig till Isinlivi, och visst det stämde. Däremot var det betydligt svårare att ta sig därifrån. Den enda bussen gick 03.30 på natten tillbaka till Latacunga. Sista natten gick vi upp klockan 03.00 och ut till vägen, väntandes. 03.30 på morgonen passerade och snart så även klockan 4, vi bestämde oss för att vänta till 04.30 innan vi gav upp och återvände till vårt hostal för några timmars mer sömn.
Klockan 09.00 på morgonen tog vi istället det alternativa färdmedlet i det området, mjölkbilen! Den tog oss skumpandes till en större by två timmar längre bort där vi kunde ta en buss vidare till Latacunga där vi fick byta buss igen för att ta oss till Quito.

Spännande resa som dock gjorde oss lite trötta (och Fannys ryggsäck mjölkig) när vi väl var tillbaka i huvudstaden. I Quito lämnade vi av lite saker hos värdmamma Maria för att göra mer plats och lätta på vikten i ryggsäckarna inför fortsatt resa.

Fortsättning följer...